1600-talspoeten Lucidor den olycklige var redan under sin livstid känd och omtyckt för sina fyndiga och kvicka visor och dikter. I dag känner vi honom som en av Stockholms trubadurer och Bellmans föregångare, som upphovsmannen till den sorgesamma men livsbejakande visan ”Skulle jag sörja då voro jag tokot”. Känd är han även för att ha hamnat i fängelse för en bröllopsdikt och för att en tidig gryningstimme ha avlidit i en våldsam drabbning, ungefär som han själv hade förutspått, bland bänkar och bord inne på en av Stockholms många vinkällare.
I dag finns inga kända avbildningar av Lasse Johansson Lucidor. De biografiska uppgifterna är därtill få. Men hans korta och turbulenta liv gjorde avtryck i den svenska historien, och frågorna lever kvar om vem den begåvade poeten egentligen var.
I Jag, en olycklig spåman placeras Lucidor i sitt historiska sammanhang — samtidens kulturella föreställningar om våld, ära, lycka och poeternas villkor — som fördjupar bilden av honom, av stormaktstidens Sverige och westfaliska fredens Europa.
