Carl Jonas Love Almqvist

räkna ut skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak ... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock tillika så intagande.

Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.

Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...

—Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare, då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda mig just som jag är.

Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod ... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god handel och ett glatt liv!

Där var ingen gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone den skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i Lidaån.

Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...